tisdag 14 januari 2014

En Cocker love story

Jag vill slå ett slag för min älskade dotters nystartade kennel och hennes första valpkull. Ett spännande projekt som hon driver tillsammans med sin pojkvän Henrik. 

Annandag jul fick vår lilla cockertik Sheila fyra små valpflickor. En ljus, en lite mörkare och två nästan helt svarta. Helt ljuvliga, tre veckor gamla på torsdag.

Läs om deras liv i Smygehamn där dom hyr ett litet rum med kokvrå på Smygehuk pensionat, alldeles vid havet allra längst söderut på Sveriges sydligaste udde.

http://www.sheilachap.blogspot.se/

Vill ni köpa en av valparna är ni välkomna att höra av er. 




måndag 13 januari 2014

En fantastisk komplimang i livets vardag

Ibland behöver man en paus men nu sprudlar det i min hand att skriva igen. Jag älskar att skriva och nu när jag pausat har jag hämtat in massor av ny skrivenergi och tankar att dela med mig av.

Jag vill gärna dela med mig av något som hände mig igår. Något som gladde mig mycket och fick mig att reflektera över livet och farten vi har genom livet. 

Via nätverket LinkedIn kom det igår ett personligt mail från en tjej i trettioårsåldern. En jättesöt tjej som skrev med danska tecken och hennes titel på LinkedIn var "PhD student at the department of Nutrition, Sports and Exercise" vilket jag tycker är supercoolt och beundransvärt. Det var ett jättefint mail till mig personligen så jag förstod att vi på något sätt känner varann. Det var bara det att jag inte kunde komma på vem hon var och hur jag kände henne. Bilden sa mig ingenting. Vi hade båda gått på Malmö Borgarskola, det vara bara det att jag gjorde det i början på 80-talet och hon i slutet av 90-talet.

Så här skrev hon:

Hej åsa

Hur ær det med dig? Kul att se hur du ser ut nu.
Du ær precis lika snygg som nær jag var liten :-)
Vet inte om du var medveten om det men du ær en av de mænniskor som betytt mycket før mig i min barndom. Tyckte så himla mycket om dig :-) Det var alltid spænnande att komma hem till dig o Kalle. 
Hoppas du har det bra!
Kramar Anna

Kalle, vår gemensamma nämnare som jag förstod det, var min första pojkvän och sambo. Jag var 20 år när jag träffade Kalle och vi var tillsammans i tre år. Efter lite googlande och letande i mitt minne kom jag på att Kalle hade en släkting som vi umgicks med en del och hon hade en liten flicka. En jättego liten tjej som jag alltså kände under några få år under hennes barndom. Och jag satte spår hos henne, fina och glada små spår på hennes väg i livet.

Förstår ni att jag känner både lycka och glädje! Vilken komplimang! Tänk att jag finns kvar i hennes tankar, att jag på något sätt har gett henne någonting på hennes väg i livet.

Jag har inte svarat henne ännu men jag ska göra det idag. Något fint och peppande. Den tjejen kommer gå långt! Att skriva detta till någon efter 25 år, underbart. Sociala medier kan vara så bra!

:-)