onsdag 6 februari 2013

Känslan av att säga hej då till någon

För länge sen, det känns nästan som ett annat liv, träffade jag en kvinna som skulle komma att betyda mycket för mig. Det var 1990 vi träffades, på en gård utanför Örebro. Vi har genom åren haft kontakt på olika sätt, inte särskilt ofta men lika innerligt varje gång. Senast vi träffades var på våra barns pappas minnesstund. Han gick bort för snart två och ett halvt år sedan. Idag är det begravning och minnesstund för denna varma, fina, godhjärtade och oerhört generösa kvinna som var så full av humor, glädje, finurlighet och intresserad av sina nära och kära. Det är svårt att förklara men hon var lite mer speciell än jag kan förklara i ord. Mitt i denna värme och livsglädje förde hon en lång kamp mot sin sjukdom, MS. En sjukdom som sakta och elakt tog över hennes kropp.

Trots denna hemska sjukdom drog Kerstin sig aldrig för att resa, uppleva och umgås. Hon älskade att uppleva saker och det gjorde hon. Hon hade lång bakgrund inom flyget, precis som våra barns pappa och deras gemensamma barn. det var genom mitt arbete inom flyget som gjorde att vi träffades. Till inte för alls länge sen pendlade hon mellan sitt älskade Frankrike och Ljunghusen, med stort stöd av sin man Janne och alla barn och barnbarn. Jag, Kristian och barnen har varit och hälsat på i hennes underbara Frankrike, där dom bodde alldeles vid havet. Havet var alltid närvarande även när hon bodde i Stockholm och hade sitt sommarställe i skärgården på Löparö.

Kerstin kände mycket människor, hon var väldigt öppen och lätt att lära känna. När jag träffade min Kristian visade det sig att dom redan kände varandra. Och tyckte om varann.

Vi hade samma pappa till våra barn och hade stor respekt för varann. Jag upplevde inget annat än kärlek från Kerstin och kommer aldrig glömma den dagen då min dotter för 11 år sedan, 9 år gammal, ringde upp Kerstin. Jag hade hjälpt henne slå numret, det var i Frankrike och dagen efter vi hade varit och hälsat på Kerstin och Janne. "Hej Kerstin", sa hon, "du vet att jag inte har kontakt med min mormor, jag undrar om du vill vara min mormor?". Jag behöver säkert inte berätta vad svaret blev. När dom hade lagt på ringde Kerstin till sin Fd man och berättade att hon nu hade fler barnbarn än han. Fina, fina Kerstin, om du visste vad detta betydde för en flicka på 9 år som varken hade mormor eller farmor. Åren som gick höll Kerstin och Sanna en fin kontakt som betydde oerhört mycket för Sanna och mig.

Sanna skrev ett brev till sin mormor, ett brev som började med "älskade mormor", ett brev som Sanna skrev när hon förstod hur sjuk Kerstin var. Som var helt fantastiskt. Vi har försökt hitta det för att läsa det idag men inte lyckats. Så mycket kärlek.

Det är med stor sorg Sanna, Christopher och Kristian inte kan vara med i dag men jag vet att Kerstin förstår. Det är med stor sorg jag idag ska åka till Falsterbo kyrka och säga hej då. Till en mycket speciell person som jag delade så mycket med. Mina tankar går till Janne, Peppe och Pia och alla barnbarnen.

Peppe, du skrev så fint på Facebook häromdagen; "Sitter och äter min fars favoritchoklad och tänker på min mor. Tomt."

Jag tycker att dessa två bilder på Kerstin riktigt visar hur varm och kärleksfull hon var. På den ena bilden sitter hon tillsammans med ett av hennes älskade barnbarn, Amanda.

<3



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar