Namaste

Jag har tänkt på detta hur länge som helst. Jag trodde att det var två år sen sist. Det är tre år sen. Jag slutade när livet var som tuffast. När jag som bäst behövde det. När jag blev tvungen att prioritera om i livet. När jag drabbades av sorg och kaos.

Nu är livet på rätt spår igen. Det tog ett tag. Vi människor är fantastiska på att hitta rätt igen. Sen har det rullat på. Tiden har gått. Jag har tänkt att jag skulle. Men inte kommit loss. Gjort en massa annat.

Det går inte en vecka utan att jag tränar. Men nu har det gått tre år sen jag var på yoga. Denna enda yoga jag har utövat. Den yoga jag älskar men som är så jobbig. Svettig. Om några timmar är det dags. Känns nervöst. Men jag ska. Jag ska ta hand om min kropp. I motsats till skidåkning, cirkelträning, caveman, Army Fitness, spinning, Tabata, löpning och allt annat jag kör. Nu ska jag ta mig igenom 95 minuters stretching i 40 graders värme. Halva tiden stående och halva tiden liggande. Ta hand om mina värkande höfter, vader och nacke. Försöka släppa all stress och alla tankar. Njuta. Svettas. Stretcha. Balansera.

Nu är det dags.

Namaste.