"Jag har älskat dig i smyg"

När jag var 23 år bröt jag och min mamma kontakten. Fram till dess hade vi haft en helt "vanlig" mor-dotter relation. Min mamma är som alla andra människor speciell på sitt sätt. precis som jag är på mitt sätt. Hon har alltid varit lite stel och kanske inte den som öppnar upp för känslomässiga samtal. Men hon tillhör en annan generation än jag, en generation som inte är lika öppna som vår generation. En generation som ibland förnekar att vissa saker har sagts eller ens hänt. En generation som varken hade mobil eller internet, inte gick på after works, där inte ens alla jobbade och gjorde karriär om dom var kvinnor, en generation som hade vuxit upp med en annan generation föräldrar...på Stenåldern som mina barn sa när dom var små.

Min mamma växte upp med fem syskon och en pappa som var läkare i Vimmerby. Mormor var hemmafru. Min mamma var yngst. Hon gifte sig med min pappa som i sin tur kom från en arbetarfamilj i Malmö. Min farfar jobbade på Kockums och tillhörde dom som kom hemcyklande vid fyra varje eftermiddag, med matpacken på pakethållaren. Jag älskade att stå där vid Kungsparken med farmor och leta efter honom bland alla andra cyklande Kockumsarbetare på väg hem.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 20 år och precis hade flyttat hemifrån. Mamma flyttade till en lägenhet på Gamla Väster och pappa flyttade till Gamla Stan i Stockholm. Han bor kvar i Stockholm och är min bästa vän och mentor. Ja, det är klart att vi inte alltid har tyckt lika men vi står varandra väldigt nära. 

Jag har gett mina föräldrar många grå hår. Mina tonår var tuffa och mitt vuxna liv har alltid varit lite dramatiskt. Inte minst där runt 20+, men när jag tänker på det även vid 30+ och 40+...jag har alltid testat gränserna sådär lite extra och alltid provocerat lite extra. Ni som känner mig kanske ler lite grann nu.

När jag var 23 år träffade jag min blivande man och mina barns pappa. Jag var då förlovad och bodde i Malmö med en kille som jag inte riktigt vet varför jag hade gått så långt med. vi hade ett extremt tråkigt liv tillsammans redan som 20-åringar. Min mamma är bara 22 år äldre än mig och tyckte inte riktigt om mitt val. Något jag kan förstå idag, men för mig hade kärleken ingen åldersgräns vid det tillfället. Tuff och kaxig som jag var (är?!) gick jag min egen väg och tyckte att jag hade rätt att göra det också (såklart!). Min mamma ville inte följa med på den vägen och vi valde att skiljas åt. 

Genom åren med giftermål, barn, skilsmässa, utbildningar, karriär, min Kristian och allt andra som är livet så har min mamma alltså inte varit med mig. Det har inte bara drabbat mig utan även mina barn, min pappa, min syster, min nuvarande sambo och säkert även min mamma och hennes livskamrat. 23 år har gått. En oerhört lång tid men ändå så kort. En stor del av mitt liv, hela mitt vuxna liv kan man säga. 

En gång frågade min dotter; "Mamma, saknar du inte din mamma?". Mitt svar blev väldigt enkelt; "Jag saknar inte min mamma utan EN mamma". För hur kan man svika sitt eget barn för att hon står för sina val i livet? Det kommer jag aldrig att göra, det vet jag. Jag kanske inte alltid kommer tycka om mina barns val, men det är ju deras val. Mina barn ska ha rätt att göra sina egna val, och sina egna misstag och/eller erfarenheter. Det är självklart för mig! Och jag kommer vara där och stötta när det behövs och dom vill. Jag hoppas inte att jag gör som min mamma sa en gång när jag stötte på henne efter min skilsmässa, hon sa "vad var det jag sa". Mina barn har också fått leva utan en mormor, en mormor som är mormor till deras kusiner men inte till dom. En mormor som inte var död som deras farmor utan en mormor som bodde (bor) ganska nära.

Jag kommer aldrig ångra mitt val. Jag har fått dom finaste, bästa barnen jag någonsin kunde önska mig. Jag har också fått en livserfarenhet som har tagit mig dit jag är och gjort mig till den jag är idag.  

Idag är jag ensam biologisk förälder till mina barn. Mina barns pappa gick bort för två år sedan. Det jag har lärt mig dom senaste 12 åren som jag har levt med Kristian är att man inte alltid måste vara biologisk för att vara viktig för ett barn. Kristian har varit ett fantastiskt stöd och är en oerhört viktig del av mitt och mina barns liv. En ganska tuff roll ibland men också en ganska fin roll att få fylla. Jag har också haft andra människor i mitt liv som har varit och är viktiga för mig. 

Idag kom det upp en hel del minnen, tankar, sorg och lite ilska, när jag läste Patrik Lundberg´s krönika "Jag har älskat dig i smyg". Så himla fint och starkt skriven. Hoppas att hans pappa har läst den.  

Det är hemskt att sakna en människa som inte lever men det är en både hemsk och frustrerande känsla att bli tvungen att sakna någon som faktiskt lever, kanske alldeles i närheten. Någon som man är både arg och besviken på.