På bara några sekunder...

Jag har skrivit det tidigare och skriver det igen, tänk vad livet kan förändras på bara några sekunder. Vi ska vara rädda om varann, oss själva och livet. Hur viktigt är det att en äldre herre i förrgår backade rakt in i min nya fina bil när jag har en vän som kämpar sig tillbaka efter en svår olycka?


För många år sedan, typ 20 år faktiskt, jobbade jag en sommar på Sturups flygplats. Det var bara ett sommarjobb men det förändrade mitt liv på flera sätt. Det var där jag träffade mina barns pappa och det var då jag gjorde slut på ett tre år oerhört tråkigt förhållande. Några av dom som jag jobbade tillsammans med där under den där sommaren finns kvar och tack vare Facebook har jag "koll" på ännu fler. Så mycket har hänt sen dess...20 år är lång tid! Det är nästan hela mitt vuxna liv. Ja, en hel del har hänt genom åren...


En av tjejerna på Sturup "har" jag på Facebook, hon heter Tina. Vi träffas inte men man ser vad den andra hittar på och kommenterar ibland,  ganska mysigt tycker jag. Det känns som att man håller någon form av kontakt, ni förstår säkert vad jag menar. När vi i höstas förlorade mina barns pappa hördes vi av och Tina kom till minnesstunden tillsammans med några från "Sturupsgänget". Det kändes bra.


Häromdagen skrev Tina så här i sin Facebook; "Nu känner jag mig tillräckligt stark och hoppfull för framtiden för att berätta! Den 27 april bröt jag nacken. Befinner mig på Orups rehalibitering, allt går sakta framåt och jag kunde ta mina första små, små steg i Torsdags. Tänkte att FB är ett utmärkt forum för att dela med sig, samt att jag får skriva om hur det känns att börja om från början."


Fortfarande känns det helt ofattbart när jag läser detta. Kommentarerna till hennes inlägg var många liksom frågorna. På kvällen beskrev Tina olyckan för oss som är hennes vänner på FB. Jag har frågat Tina om jag fick skriva hennes historia i min blogg och hon svarade att hon blir både stolt och glad om jag gör det. 


Så här beskrev Tina olyckan som hände henne den 27 april i år.
"Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag gjorde för att överleva. Jag hade varit och handlat, högst upp i trappan fastnar jag med mina högklackade skor i min långa sommar klänning. Jag känner att jag har båda benen i luften, men lyckas vända mig i luften tack vare mina kassar. Jag flög någon meter med huvudet före rakt ner i singeln, hade jag inte lyckats med denna akrobatik, så hade jag ramlat baklänges och slagit i huvudet och dött på fläcken. Jag kunde också blivit en levande grönsak som min svägerska uttryckte sig.

Jag ligger på marken och fattar genast att jag brutit nacken och att jag inte får tappa medvetandet. Jag har inte ont, fåglarna kvittrar och solen skiner, känslan över att jag kanske var på andra sidan fanns med. Jag lyckades få tag på en person som hörde att jag kallade på hjälp, plus att min hund Dante ylade. Sedan dröjde det inte många minuter förrän jag hör sirener från Svedala Räddningstjänt och sedan ambulans. Idag har jag försökt att klä på mig samt att få på skor, sittande i rullstol. Det gick väldigt bra. Det blev inga steg idag men jag har en fantastisk bra hållning när jag står på mina ben, så det har varit en bra dag. Kram alla"

Tina har två vuxna barn, Lina och Fredrik. Igår skrev Tina om hennes känslor och rädslan över att bli tvungen att lämna dom när olyckan hände;
"Plötsligt är trädgården full av ambulanspersonal och jag känner mig trygg. Jag får en spruta mot smärta, som jag inte har. Känner hur personalen klipper sönder mina kläder. Barnen, hur skall dom kunna ta detta att deras mamma råkat ut för en olycka, och ingen visste hur allvarligt det var. Barnen var på sjukhuset innan jag kom in med ambulansen. Lina och Fredriks ögon kommer alltid att förfölja mig. Blicken av lycka över att jag levde som övergick i förtvivlan och maktlöshet. Jag tänkte att det var så lätt att dö och så fruktansvärt ont jag hade gjort mina barn! Jag fick en inre styrka och upprepade som ett mantra att JAG SKALL KLARA DET HÄR jag lovar. Fredrik och Lina var hos mig hela tiden, det är det enda jag minns från de första dygnen innan operation. Jag måste varit ganska så drogad under tiden, för jag vet att jag bad Lina att flytta ner sängen från taket samt deras duttande med en fuktig svamp på mina läppar. Vid den tiden visste vi att nacken var bruten, men hur det skulle påverka mig visste vi inte. Barnen försökte locka fram någon känsel i min kropp, men jag kände absolut ingenting. Jag har varit lite trött idag och det är ju fullständigt nomalt. Vi har haft cirkelträning idag, det innebär att vi jobbar runt på olika stationer. Jag har alltid haft en klumpig handske på mig för att kunna jobba med vänster handen, den slängde jag idag och det innebär att funktionerna i vänster hand börjar bli bättre."


När jag läser hur Tina beskriver allt som har hänt känns det nästan som att jag var där, jag förundras över Tinas styrka att ligga kvar och kalla på hjälp, att förstå att det var allvar och att ligga stilla kvar. Att hennes hund också reagerade med att yla, fina lille hund som förstod allvaret. Rädslan över att det var dags att lämna barnen måste varit grym.

Ta hand om varandra och var rädda om er. Mina tankar går till Tina och alla andra som kämpar med sånt som vi andra tar för givet. Jag tänker också på dom som arbetar på sjukhem som Orup, vilken insats! 

Kram Tina (du skriver helt fantastiskt) och alla andra som läser detta! Njut dagen!